Kommunicera för framgång

Uppkopplad eller Avkopplad – om konsten att verka i en uppkopplad värld

För 10 år sedan hade jag premiär för min föreläsning Uppkopplad eller Avkopplad som handlar om att lära sig se när vi blir hjälpta av digitaliseringen och när vi inte blir det. Det var många som trodde jag var emot digitaliseringen. Jag minns en debatt där en man frustrerad sa ”om du hade varit född på 40-talet hade du varit emot jazzen”.

När jag gav ut boken med samma namn i slutet av 2013 så vet jag inte hur många debatter jag var med i där IT-strateger, digitaliseringsexperter och sociala medier-konsulter alltid såg mig som en motståndare. Även programledaren antog att jag var i ”mot-laget”. Nä. Däremot tror jag vi behöver våga titta på vad som händer med oss människor i en ständigt uppkopplad värld.

Idag börjar vi äntligen, även i Sverige, få en vuxen dialog kring detta. Tack vare Anders Hansens härliga sommarprat och hans serie i SVT nu börjar allt fler förstå att vi kan älska allt digitaliseringen kan göra och samtidigt vara vaksamma när den inte hjälper oss.

Det är fantastiskt vad digitaliseringen kan bidra med. Men det är inte den som kommer att rädda världen. Det är vi människor. Tekniken är som bekant varken god eller ond. Det är vad vi människor gör med den.

På 1980-talet när datorerna gjorde sitt intrång på våra arbetsplatser så jublade vi. Äntligen skulle vi bli av med administrationen! Nu skulle vi får lägga tid på dem vi var till för och det som skapar värde! Hur blev det? Svart på vitt är att en lärare har 14000 klick för att betygsätta en klass, att en läkare på en vårdcentral har färre patienter på en dag än för 15 år sedan, att polisen som får mer resurser varje år hinner jaga färre bovar. Vi sitter och administrerar våra system. Och det var ju inte meningen.

Idag när jag hör alla AI-förespråkare (nej jag är inte emot den utvecklingen heller) så hör jag samma evangelium som på 80-talet. Vi kommer att spara så mycket tid och bli av med så många tråkiga arbetsuppgifter. Jag tror bara inte att det blir så. Men framför allt: Vill vi det?

Det har blivit ett mantra som de flesta företag hela tiden upprepar: ”allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras”. Det är galet. Frågan vi behöver ställa är Vad behöver vi digitalisera? Vill vi ta bort alla enkla jobb (vad nu det är)? Vill vi att de som redan har lågelönejobb inte ska få behålla dem? Vill vi få hamburgaren av en robot? Eller är det en bra första start för ungdomar i arbetslivet?

Idag erbjuder flera kommuner robotkatter till våra äldre (sök på youtube om du inte tror mig, här kan du se stolta områdeschefer som på riktigt tycker detta är en ypperlig idé). Vill du ge din mamma en robotkatt när hon är gammal? Eller ska vi skapa ett samhälle där människor med riktiga händer och känslor tar hand om våra gamla, och låta riktiga katter ligga i knät på dem som vill.

Vi glömmer bort att tänka. Ställa oss frågan när vi blir hjälpta av tekniken och när det faktiskt inte blir bättre med den. Produktiviteten har gått ner i världen de senaste 12 åren, trots alla de nya hjälpmedlen som borde vara till vårt stöd. Ekonomer världen över har haft svårt att förklara detta, men enligt Dan Nixon på Bank of England tycks det bero på att världen har hamnat i en uppmärksamhetskris. Och det känns ju högst rimligt. Alla våra digitala plattformar kräver vår uppmärksamhet hela tiden. Vi arbetar allt mer övertid men får alltså allt mindre gjort. Som en konsekvens av detta så fortsätter de stressrelaterade sjukdomarna att öka år från år.

Min nya föreläsning Stoppa Tiden-från tidsoptimist till tidsalkemist tar upp den största utmaningen för alla i framtiden. Hur kan vi få gott om tid igen. När vi har gott om tid, det är då vi blir som mest effektfulla. Vi kan väl i alla fall konstatera att det här effektivitetsexperimentet inte har fungerat särskilt bra.

Micke Darmell, föreläsare & författare

 Diabetes kan stärka familjen

När en familjemedlem drabbas av diabetes så påverkar det även resten av familjen. När det är ett barn som drabbas så är det inte ovanligt att föräldrar får skuldkänslor:  vad kunde vi ha gjort för att det inte skulle ske? Det är viktigt att inse att du inte hade kunnat göra någonting, och att diagnosen kommer att påverka hela familjen. Men det går att vända till något om inte positivt så i alla fall mindre dramatiskt.

Vår dotter fick diagnosen diabetes typ 1 strax innan hon fyllde tre år. Inte ens läkaren på den vårdcentral i staden vi bodde klarade av att ställa diagnos. I flera veckor tynade hon sakta bort när sjukdomsbilden blev allt mer akut. Fortfarande känner jag stor tacksamhet gentemot den sköterska som vågade ifrågasätta läkarens diagnos eftersom hon själv hade erfarenhet från diabetes. 

Vår berättelse är inte unik. Det finns en bred okunskap bland befolkningen vad diabetes innebär. Fortfarande idag hör man kommentarer som "det är väl bara att sluta äta godis och börja motionera". Att höra sådant strunt känns kränkande för en person som riskerar att vara vaken hela natten för att försöka komma till rätta med ett högt blodsocker vid något så simpelt som en vanlig förkylning. Någon som sedan riskerar att svimma och hamna i koma om de injicerat för mycket insulin för att få ner det. 

För oss så var det ett uppvaknande. Vi bestämde snabbt att vi inte skulle låta vår dotter känna sig ”annorlunda” i hemmet. Om hon inte kunde äta vissa saker-OK, då gjorde inte resten av familjen det heller. Samtidigt som vi unnande henne lyxen av fredagsmys precis som syskon och kompisar-om än med mer kolhydraträknande och blodsockerkoll. 

Den svåra biten var att få skolan att förstå vad diabetes innebär. Okunskapen var-och är säkert fortfarande-tämligen stor om en allvarlig sjukdom som fel- eller obehandlad ofelbart är dödlig. Som förälder så var det viktigt att aktivt bidra till att utbilda och informera skola och omgivning om hur vi gemensamt kan göra tillvaron lättare för såväl den diagnostiserade som familj och omgivning: skola, kamrater med flera. Att gå från tragik och drama till framåtsyftande och omtanke.

Min föreläsning ”När familjen fick diabetes” handlar just som detta. Hur man som förälder kan bidra till att förbättra inte bara barnets utan även samhällets förståelse för diabetes och hur man kan ge inte bara den diagnostiserade utan även familj och omgivning rätt verktyg. Den är dock inte uteslutande för diabetiker och anhöriga, utan kan även ses som en väg att hitta verktyg i all sorts krisbearbetning. 

//Tomas Ahlbeck

För mer information om föreläsningen kontakta Liselotte Lättman på Novarum mejl:Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

För mer information om Tomas klicka här

Om konsten att leda på scen

Varje gång du leder ett möte står du på scen. Varje gång är framträdandet viktigt, om inte avgörande för vilket resultat du får. Värdskapet, kroppsspråket, konsten att lyssna och involvera deltagarna är några hörnpelare – och det fina är att de alla går att utveckla och träna på!

Som moderator och föreläsare står jag ofta på stora scener, då är det naturligt att förbereda sig mentalt och ha en plan för sitt framträdande. Vad vill jag signalera? Vilken energi vill jag skapa? Ska jag komma in från höger eller vänster? Hur interagerar jag med publiken? Vilka ord börjar jag med?

Jag tror det är precis lika viktigt för de mindre mötena, de där vardagsmötena vi alla någon gång funderar över meningen med. Som mötesledare kan jag med några medvetna val göra annorlunda och förädla mina möten. Och jag kan använda mig själv som verktyg i den sköna konsten att leda på scen. För det är en skön konst, om ibland en utmaning, att stå på scen och leda andra. Det är också en personlig och utvecklande resa att bli mer medveten om hur just jag kan göra skillnad. Och framförallt är det roligt att bli mer uppmärksam på sina egna mönster och snabbt se effekten av förändringarna.

Här kommer några av mina tips:

• Måna om inledningen av mötet. Visa med ord och kroppsspråk att alla är välkomna. Trygga med tydlig inramning. Syfte, agenda, ramar.
• Ta plats på scen: Våga använda gester och din röst för att skapa intresse och energi.
• Involvera: Det finns sällan behov av envägskommunikation. Utan involvering kan du tappa den mest intresserade mötesdeltagare.
• Ställ öppna frågor som leder vidare och fördjupar dialogen. Var medveten om när det behövs stängda frågor – använd dem restriktivt.
• Lyssna: Lyssna aktivt och både på det sägs och det som inte sägs. Var en förebild i lyssnandet. Det är en outnyttjad potential i alla verksamheter.
• Variera: Slentrian och monotoni dränerar möten på energi. Utan energi får vi inte ut det vi vill då människor möts. Variera också variationen. Stå upp, sitt ned, bikupor, helgrupp, gå ut, gäster, film, blädderblock, äpple i vattnet, hembakat och roliga övningar.
• Var äkta: Hitta ditt sätt att leda på scen, ta sedan ett kliv utanför komfortzonen. Där ska du vara!
• Förbered dig mentalt: Lägg en liten stund inför nästa gång du leder ett möte och visualisera dig själv på scenen. Hur trygg, stark, kompetent och alldeles fantastisk du är!

Testa något nytt på nästa möte, utvärdera och be om feedback. Sedan är den ständiga förbättringen igång och nästa steg blir ännu lättare. Och roligare. Inför nästa möte jag leder har jag bestämt mig för att använda min röst mer medvetet. Att variera i tempo, volym och intensitet. Kanske kommer jag till och med att sjunga en trudilutt framåt kvällen..........

//Åsa Lindell

Läs mer om Åsa här>>

Redan i mellandagarna…

Skatan, Pica pica, 46 cm lång, svartvit fjäderdräkt, blå metallglänsande vingar och en 25 cm lång grönskimrande stjärt.

Skatan äter främst insekter, daggmaskar, sniglar och bär. Skator plundrar ibland andra fåglars bon och äter upp ägg och fågelungar. Ibland på vintern, om det är ont om mat, kan de äta hundskit. Föda som inte kan smältas kastas upp som spybollar.

Redan i mellandagrarna kan en se skatparet reparera sitt gamla fågelbo och/eller börja på ett nytt. De leta pinnar och försöka passa in dem på rätt ställe. Flera bon kan vara igång samtidigt. När det börjar bli dags att häcka väljs ett av bona.

Hur mycket hannen hjälper till, med att föda upp sin avkomma, går att avgöra på fjäderdräkten. Om hanne och hona är lika till utseendet t.ex. skata, blåmes och talgoxe, så hjälper hannen till med att bygga boet, ruva äggen, ge fågelungarna mat o.s.v. Om hanne och hona är olika till utseendet t.ex. gräsand, och fasan, så hjälper han inte till. Då är han i princip bara snygg och han para sig med honan. Det kan tänkas att han försvarar honan och sin avkomma om det kommer ett rovdjur.

Läs mer om och boka Håkan här >>

//Håkan Lättman