Här kommer del 2, del 1 finns att läsa längre den på sidan.
Drivkraft 2: Status
Nu ska vi prata om status och makt. Den här drivkraften känns ju vid första anblicken som mer kantig och trist än det här med ”relationer” som känns mer varmt och mysigt. Att drivas av status och makt känns ju inte lika kul att kännas vid hos sig själv. Ändå finns den där. Jag vet att det för många klingar illa att yppa orden ”jag vill gärna ha en högre status, tack” eller ”mer makt är vad jag vill ha!” Om vi istället vänder på det här så blir det tydligare. Hur osannolikt skulle det inte vara att höra orden ”va härligt det vore att vara helt maktlös, hjälplös och utan chans att göra min röst hörd på måndagsmötet – åh vad jag önskar att ingen lyssnade på mig”. Tanken på att vara som ett osynligt spöke utan chans att påverka känns ju inte särskilt attraktiv. Här skulle vi ju inte ha någon som helst chans på vårt drömjobb och ingen skulle lyssna på oss vara sig på jobbet, bland vännerna eller när vi försöker få barnen att städa sitt rum. Hjälplöshet och maktlöshet är även svårsålt på dejtmarknaden. Här vill vi ju istället gärna ge sken av ett ”bättre” jobb än vad vi har.
Vi människor älskar många gånger att läsa om mäktiga och framgångsrika personer. Om hur de lyckats, om hur de byggt upp sina imperier. Och huvuddelen av det som skrivs är ju faktiskt skvaller om framgångsrika personer – tv-kändisar, kungligheter och idrottskärnor. Det skrivs om vilka som skilt sig, vilka som har alkoholproblem, vilka som har turbulens i sitt liv och vilka som är otrogna och med vem. Skvaller säljer och det vet medievärlden. Om vi inte brydde oss om status skulle inte heller böckerna om hur vi kan få mer inflytande finnas.
Det som händer i oss när vi får status är att halterna av testosteron och serotonin ökar – vi får en sorts kick. Statussträvan leder till att vi jämför oss med varandra, många gånger utan att vi ens egentligen vill det: Vem har finast hem, åker på de lyxigaste resorna, har flest akademiska poäng eller har de duktigaste barnen? Givetvis känns detta löjligt, men att veta sin plats i hierarkin har fyllt en evolutionär funktion. Detta minskade nämligen skadorna och konflikterna. Den person som var bra på att jämföra sig med andra överlevde. Vi visste när det var vår tur och vem vi skulle backa för. Dessvärre har statussträvan även baksidor: Vi jämför oss, förköper oss och strävar efter att alliera oss med mäktiga individer. Vi mår även sämre när det går bra för andra (och orsaken är att vi därmed känner oss själva ännu mindre lyckade). Tänk bara: Om jag på savanntiden var på plats nr sju i min grupps hierarki kan det lätt hända att jag, idag efter att kikat på Instagram, inser att ”herregud, jag befinner mig på position 5892” (”alla lever ett bättre liv än jag och alla är mer framgångsrika och alla är snyggare!”) och vår överlevnadsfokuserade hjärna börjar larma på alla håll och kanter. Stressigt och tufft för måendet. Så det är ju inte helt oväntat att människor generellt sätt mår sämre efter att de tittat igenom sina sociala medier. Vi vinklar ofta sanningen så att vi ska framstå som mer framgångsrika än vad vi är. Även i parrelationen jämför vi oss – om än omedvetet – med varandra: Vem går det bäst för, är den bästa föräldern, är mest populär i bekantskapskretsen? Detta påverkar i sin tur riskerna för otrohet. Denna statussträvan leder oss också till att jobba alldeles för mycket och försumma viktiga relationer. Det vill säga till att prioritera vår tid på ett sätt som egentligen inte gör vårt liv bättre eller oss lyckligare.
Om ca två veckor kommer del 3 som kommer att handla om Drivkraft 3: Kunskap
Läs mer och boka Angela här>>
